...alla bara kramades och grät...

Det blev en del tårar idag på Minnesstunden för Amanda. Jag har nog aldrig sett så många gråta så mycket samtidgt. Alla bara kramades och grät. Amandas föräldrar och syster var där, och det högg till i hjärtat varje gång man tittade på dem. Helt förkrossade. Men vem blir inte det när man har förlorat sin dotter/syster.

Man sätter ett mycket högre värde på sina vänner nu. Döden skiljer oss inte bara åt. Den förenar också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här!

Vad heter du?
Kom ihåg mig?

Har du någon mailadress? (publiceras ej)

Din blogg eller annan hemsida:

Lämna en kommentar:

Trackback
RSS 2.0