Revanschsugen

Jag är hemma igen efter en händelserik helg i Stockholm. För första gången åkte jag hem missnöjd efter ett mästerskap.

För några veckor sedan sträckte jag antagligen mig under en längdhoppstävling och trots att jag har gjort allt vad jag kunnat så har det inte försvunnit. På vägen upp till Stockholm tänkte jag positivt. Jag tänkte att man kanske kunde tänka bort en skada.
Det verkade så till en början.

Under uppvärmningen på lördagen var jag livrädd för att det skulle kännas något i baksidan. Men det gjorde det inte. Självförtroendet växte för varje steg jag tog. Kanske var skadan borta. Ännu gladare blev jag när spikskorna var på. Jag sprang två stegringslopp i nästan maxhastighet utan att det kändes någonting. YES!!! Hela jag bara fylldes med lycka.

Det var inte förrän i den andra inhoppningsansatsen som det kom. Smärtan i vänsterlåret. Jag tänkte bara att detta är inte sant. Jag slutade springa in ansatsen och fick lita på att den stämde. Istället gjorde jag några korta trestegshopp. Ingen smärta. Skönt! Då fungerar det i alla fall.

Tävlingen började och jag tänkte att det är bara att köra. Jag tänker inte ge upp. Smärtan fanns där hela tiden under ansatsen men släppte när jag hoppade. Det första hoppet var långt, runt 11.80, men övertramp. Andra hoppet blev helt misslyckat och i tredje hoppet kom jag alldeles för långt ifrån plankan. Jag sprang ju bara på halvfart. Resultatet i det hoppet 11.38 kom att bli mitt slutresultat. För i fjärde hoppet vågade jag knappt springa och jag kom inte fram till plankan. Min tränare och jag kom överrens om att jag skulle stå över femte och satsa allt i sista hoppet.

Jag satsade, laddade om trots att jag var jätteledsen och besviken. Det sista hoppet var lika långt som det första, men liksom det första hade jag en tå på den röda plastellinan. Övertramp.

Vad ska man säga? Min tränare tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Jag hade ju trots allt två hopp som låg runt mitt personliga rekord trots att jag inte kunde trycka på i ansatsen. Det säger ju en del om min kapacitet.
Jag är helt säker på att jag hade hoppat över 12 meter om jag hade varit hel. Nu får det resultatet vänta till sommaren. Då ska jag vinna JSM. Jag har redan gjort det mentalt, då ska det väl inte vara så svårt att göra det fysiskt också.

Till sommaren får ni se en helt ny trestegs-Louise.

Kommentarer

Kommentera inlägget här!

Vad heter du?
Kom ihåg mig?

Har du någon mailadress? (publiceras ej)

Din blogg eller annan hemsida:

Lämna en kommentar:

Trackback
RSS 2.0