Louise Nyberg - nya mål, nya framgångar

Det var i lörsdags morse jag fick beskedet. Beskedet om att min kompis sedan sju år tillbaka hade dött. Hon hade dött i akut hjärninflammation. Från det hon svimmade på sitt rum, tills de stängde av respiratorn tog det mindre än 24 timmar. Det är otroligt kort tid. Man hinner varken reagera eller känna.

Amanda och jag gick i samma klass i sex år, från 4:an till 9:an. Vi spelade i samma fotbollslag och nu på gymnasiet träffades vi ofta i skolan. Hon var 16 år, skulle fylla 17 om två veckor. Hon hade hela livet framför sig, men det fick ett orättvis slut. Det är inte rättvist att dö när man är 16 år.

Jag tänker på hennes föräldrar. Ingen ska behöva begava sitt barn. Jag tänker på hennes syster. Ingen ska behöva mista sin syster. Jag tänker på hennes bästa vänner. Ingen ska behöva se sin bästa vän dö.

Det gör ont i hjärtat, det gör ont i hela kroppen. Det är svårt att förstå att det som hänt verkligen har hänt. Det är på riktigt! Men hur mycket man än gråter så kommer inte Amanda tillbaka, men hon kommer ändå leva vidare bland oss. Hon finns i våra hjärtan och våra minnen, och kommer alltid finnas där. För hon har verkligen betytt något för alla de personer som var på minnesstunden på IP igår, i kyrkan i lördags och för alla de som inte kunde komma, men som ändå tänkte på henne varenda sekund.

The future isn't wthat i used to be.
Jag kommer alltid att sakna dig.

Vila i frid.

Amanda Ohlsson <3    920925-090912