Louise Nyberg - nya mål, nya framgångar

Nu är det dags att berätta om den här USM-tävlingen som förändrade hela tävlingssommaren.

Det var fredag lunch. Vi från Vellinge hade åkt upp till Karlskrona dagen innan så jag var pigg och utvilad. Det sista mina tränare sa till mig innan jag gick till uppvärmningen var, "nu är det dags att det händer någonting". Jag tänkte att idag skulle det gå bra. Jag skulle ha kul och göra det jag var bäst på. Uppvärmningen gick jättebra, uppropet lika så och jag tågade tillsammans med 11 andra tjejer in på arenan. Det kändes ungefär som på de flesta andra tävlingarna. Löpningen var bra, hoppen ok.

Jag började "som vanligt" med ett övertramp (måste öva bort det). Efter det blev det ett ganska misslyckat hopp på 10.91, men nu var i alla fall finalen säkrad. I tredje hoppet klämde jag till med 11.07, årsbästa med 1 cm men jag bara suckade. Det är ju på den nivån jag har legat hela sommaren. Jag tror att de två följande hoppen resulterade övertramp, men sen...

I sista omgången kan allt hända, det vet alla. Det är då det avgörs. När jag hade hoppat mitt 5:e hopp fick jag reda på att jag låg 4:a, 2 cm bakom bronset. Jag bara konstaterade ör mina tränare att "Jag tänker inte komma 4:a!".
Så då var det dags för mitt sista hopp. Det sista hoppet i tävlingen och allt hängde på mig. Jag har nog aldrig varit så nervös inför ett hopp i hela mitt liv. Benen bara skakade och jag tänkte att det är nu, eller aldrig.

Jag minns ingenting av själva hoppet. Jag minns bara hur mycket jag tog i i ansatsen. Det fanns så mycket vilja. Det senaste jag kommer ihåg efter det är hur jag gick upp ur gropen och tänkte "ja, detta kan nog räcka". Jag gick fram till plankan med måttbandet och såg att det var långt över 11.09 (som bronsplaten låg på just då). Jag bara skrek. Jag har nog aldrig varit så glad i hela mitt liv. Hoppet mätte till 11.37, årsbästa med 31 cm. När jag kramade om mina tränare kom glädjetårarna, och jag kunde inte sluta le.

På prisutdelningen stod jag bredvid ettan: Ekanem Etim och den jag trodde kom 2:a: Olivia Klüft. Men det visade sig att jag hade fel, för Olivia hade hoppat 11.36, 1 cm kortare än mig. Så jag fick ännu en glädjechock när de presenterade bronsmedaljjören. "Från IFK Växjö, Olivia Klüft...". Jag tog alltså silver, i en tävling där jag inte trodde att jag skulle ta medaj. Jag tog silver på USM, en valör bättre än i vintras. Då blir det guld nästa gång då?