Louise Nyberg - nya mål, nya framgångar

Jag säger bara: Vilken dag! Den har verkligen inte varit vad jag förväntade mig.
Den började som vanligt med skola. Vi fick reda på våra resultat på nationella proven i Matte A och Matte B. Jag fick MVG på båda! Jihoo! Dagen såg ljus ut.
På lunchen stack jag, Jasmine och Louise till grillen i byn och åt thaimat i solen. Så himla mysigt. Observera att jag hade med plånboken till skolan (det brukar jag aldrig ha).

Som sista lektion hade vi idrott. Alla i klassen lade som vanligt sina saker (väskor, jackor osv.) i gympasalen på Vanningen, medan vi hade idrott utomhus. Det befann sig därför ingen i salen. När idrotten var slut, gick vi för att ta våra saker, men Jasmines och mina väskor var inte där. Första tanken var att någon skojade med oss. Vi ringde Theresa för hon var i så fall den som skulle gjort något sånt. Men hon hade ingen aning.
Vi letade överallt, och hittade tillslut min jacka i en annan del av gympasalen. Som tur var låg mina nycklar där. Vi letade även utanför Vanningen och hittade Jasmines jacka slängd på gatan. Där fanns hennes plånbok och nycklar. Men var var våra väskor? Vi hade var sin skolväska och var sin gympaväska. Vi letade ändå bort till busshållspllatsen utan att hitta någonting.

Paniken började sprida sig och jag kom att tänka på allt jag hade i mina väskor. Mobil, plånbok (med ID-kort och betalkort), smycken, hörlurar, nya kläder osv. Jag cyklade hem gråtandes och brättade vad som hade hänt för mina föräldrar. Pappa spärrade korten och mobilen direkt och jag och mamma åkte tillbaka för att leta. Utan resultat.

Nu är allt polisanmält, och jag hoppas verkligen att de får tag i sakerna. För just nu känns det som att jag inte hade någonting. Väskan, mobilen, plånboken, pennskrinet, kalendern, skorna jag köpte förra veckan, de en månad gamla jeansen och värst av allt, mitt guldhalsband som jag fick när jag föddes. Jag börjar till och med gråta nu när jag tänker på det. Hur kan man göra såhär? Visst, ta mobilen och plånboken, men allt det andra kunde väl fått ligga kvar. Det betyder inget för er, men så mycket för mig.

Det värsta är att jag och Jasmine tror att det är någon vi känner som har gjort det. Vi har ingen misstänkt eller så, men våra väskor låg mitt bland alla andras. De låg inte ens närmst utgången. Hur kan man då pricka in att ta våra fyra väskor om man inte vet att det är våra?

Ååå, jag bara önskar att ni som tagit sakerna förstår vad ni har gjort, och lämnar tillbaka det. Jag menar, ni vet ju vem jag är, ni har ju mitt ID-kort. Jag hade blivit överlycklig om mina väskor stod utanför dörren imorgon.

Jag har trots allt inte förlorat allt. Jag har mina bästa vänner som betyder så otroligt mycket för mig, och jag börjar gråta varje gång jag tänker på att ni, Frida och Hanna, ska vara borta ett helt år. Idag överraskade Erika, Malin, Hanna och Frida mig och Kicki (vi har ju fyllt år) och det blev helt fantastiskt. Men jag berättar mer imorgon.

Nu ska jag gå och lägga mig i sorg.