Louise Nyberg - nya mål, nya framgångar

Man kan väl säga att jag gjorde det igen. Efter en minst sagt värdelös säsong, med 80% övertramp och de övriga godkända hoppen så dåliga att de inte är värda att nämnas, fick jag till det på JSM. Precis som i somras! Fast även om det var mycket som var likt, var det många saker som gjorde att denna tävlingen stack ut.

Fredag kväll och lördag morgon hade jag inget annat i huvudet än trestegshoppen jag skulle göra. Jag kunde se det perfekta hoppet framför mig.

Uppvärmningen blev väl inte den mest optimala. Jag har nog aldrig varit med om en sådan stirrig och slarvig uppvärmning någonsin.
Jag och Erika gick till löpargången, som redan var fylld med folk. Vi joggade, och när skulle sätta oss och stretcha säger Erika lugnt: "Du har väl prickat av dig?".
Prickat av mig? Visst fan, det är JSM. Då måste man ju pricka av sig i alla grenar, inte bara i löpgrenarna som i vanliga tävlingar. JAG HAR INTE PRICKAT AV MIG! Vad är klockan? Ååå, det är redan för sent. Detta är inte sant, detta händer inte...

Ungefär så gick tankarna i mitt huvud och jag rusar ut för att springa och pricka av mig. Sen kom jag på att pappa redan var där inne. Så jag ringde honom och bad honom fixa det, och som tur var lät de mig vara med ändå.

Vid den tiden hade jag redan förlorat 10 min av uppvärmningen, så på ca 7 min skulle jag hinna stretcha, köra köpskolning och ladda. Det blev en hastig version av det, sen tog jag mina saker och halvsprang tillbaka till Atleticum för att inte missa uppropet.

Självklart visste jag inte var uppropet skulle vara. Så jag skyndade mig till sekretariatet för att fråga och på vägen rev jag upp mina byxor.
Jag hann till uppropet, och kunde ta hyfsat god tid på mig att byta skor. När vi marscherade in slog mitt hjärta 200 slag i minuten och jag kunde inte riktigt gå ner i varv. Men jag vände detta till något positivt och jag blev sjukt taggad att prestera bra nu när allt hade börjat så konstigt.

Kort där efter började tävlingen. 20 st tjejer mellan 18 och 19 år skulle göra upp om medaljerna. Jag var jätteladdad, och hade en stor hejarklack som sporrade ännu mer.
Jag började med två övertramp. Lite spänning får det ju vara.
Inför tredje, och ganska avgörande hoppet, fick jag samma känsla som i somras när jag skulle göra mitt sista hopp. Det är allt eller inget.

Publiken. Klapparna. Laddningen. Ansatsen. Plankan. Hoppen. Landningen. Resultatet. 11.47!

Pers med 2 cm. Årsbästa med 61 cm.

Jag slutade på 6e plats. (2a bland 18-åringarna).
Det kunde knappt slutat bättre.

Man kan inte vara på topp alltid, och det gäller ju att välja vilka tävlingar man ska prestera på, så att man kan vara bäst när det gäller...

Talk to the coach